Kristina från Duvemåla

De var de första som utflyttade från sin ort. De kom från de små stugornas och de stora barnkullarnas land. De var jordens folk och de kom från en släkt, som sedan årtusenden hade brukat den jord de lämnade.

Genom alla skiften förblev gården släktens hem och givaren av livets uppehälle. Alla oumbärliga ting togs ur jorden. Människorna berodde av Herrens väderlek, som gav dem godår och svagår, men av ingen annan makt under solen. Livet levdes stilla, medan bondens år fullbordade sin ring.

Och* så förblev det länge, genom släktledens skiften, under seklernas gång.

Men vid mitten av nittonde århundradet efter Kristi födelse skakades oföränderlighetens ordning sin grund. Nyupptäckta krafter utnytt- jades, vagnar kunde köras utan hästar och båtar kunde gå över haven utan segel. Jordklotets delar fördes närmare varandra. Och till nya släkten, som blivit delaktiga i läsningens konst, kom det tryckta ordet med bud från ett land långt borta, som trädde fram ut sagans töcken och antog verklighetens klarnade och frestande bild.

Det nya landet hade jord utan brukare och kallade på jordbrukare utan jord. Det öppnade sig för dem som åstundade en frihet som de saknade i hemorten. Och i varje bygd fanns det några män och kvinnor som åtlydde budet och företog den vanskliga flyttningen över till en annan världsdel.

Det var de djärvaste som först bröt upp. Det var de oförvägna som först gav sig ut på den avskräckande färden över det stora havet. De som stannade kvar, de tröga och tvehågsne, kallade dem äventyrslystna.

De första utvandrarna visste föga om det nya landet som väntade dem. Och de kunde icke veta, att mer än en million människor skulle följa dem efter från hemlandet. Det kunde icke anan eller gissa, att ett odlat land, större än deras gamla, skulle bli frukten av det företa de påbörjat under ovisshetens himmel, i djärvhetens tecken, som ett vådligt äventyr.

De män och kvinnor, som denna berättelse handlar om har för länge sedan lämnat detta livet. Några av deras namn kan ännu läsas på söndervittrade gravstenar, resta tusen mil från den bygd, där de föddes till världen.

I hemorten är deras namn glömda och deras utvandrings äventyr skall snart ingå i sagan och legenden.

V. Moberg, Utvandrarna

Jag ska nog lägga till böckerna i Vilhelm** Mobergs serie om utvandrare till min lista över böcker jag måste läsa.

Anledningen till detta plötsliga intresse för detta fenomen är, naturligtvis, att jag av någon anledning blev påmind om musikalen Kristina från Duvemåla, som alltså är baserad på Vilhelm Mobergs bokserie.

Här tänkte jag skriva en jättelång hyllning till musikalen som jag tyvärr aldrig såg (för att jag var typ 12 när den började gå)... Men jag väntar tills nån annan dag med den hyllningen, så att min besatthet hinner sätta sig lite.


*) Den stora författaren Vilhelm Moberg inleder en mening med "Och". Det hade varit bra att veta under några svenskalektioner...

**) Notera VILHELM, inte WILLIAM. VILHELM heter det på svenska! (Jag tar en stor risk här och gnäller på ett av de vanligaste namnen på nyfödda pojkar i Sverige... Men hittills känner jag ingen som döpt sin unge det så än så länge är det lugnt.)