Ok, sådär efter den kloka fylleinsikten på spårvagnen var ju tanken att jag skulle ha en liten följetång här där jag gnäller över varför det är genuint synd om mig, så att jag kan tänka "det är inte mitt fel, så därför är allt under omständigheterna ändå jävligt bra". Självterapi, liksom.
Smart då att starta den med nåt som faktiskt är helt och hållet bara mitt eget fel och som jag faktiskt jättemycket KAN påverka.
Nåja. Jag sparar nog ändå de tunga "fy fan vad synd det är om mig"-argumenten till sist, och tar en lättviktare ("no pun intended"!) till.
Jag är så jävla yngst. Alltid. Jag är född sent på året, så nästan alltid yngst i klassen, på universitetet var jag till sist ensam '84, och hittills är jag den näst yngsta på hela kontoret.
(Ok, den var jävligt lam, men jag spar som sagt på den stora tragiken...)
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
No comments:
Post a Comment