Här är mitt liv

När jag klev av bussen till Molkom, så är det första jag ser en... (trumvirvel) EPA-TRAKTOR! Älska Molkom.


Nåväl. Jag tar måndagmorgonen för å illustrera mitt liv.
"Du får åka med Per till bussen." säger mamma.
"Å nej", tänker jag, "det här kan aldrig sluta väl".
Äter min frukost (som jag köpt själv, resten av familjen äter gröt eller nåt), duschar INTE (det får man göra morgonen innan, finns inget varmvatten på morgonen nu för tiden), och knatar ut till min brors nya bil.

På väg dit hör jag "utss utss utss utss utss" och tänker "nej, det finns inget sätt det här kan sluta väl". Kliver in i bilen och ser att där ligger minsann ett exemplar av "Super Dance Hits 1994". Vi åker i väg och under den 3 km långa grusvägen till Molkom har jag ALDRIG varit så säker på att jag kommer dö, när jag t ex hoppade fallskärm kände jag mig riktigt trygg och säker jämfört med under den här bilfärden. "Om vi möter en bil nu så är det kört. Helt kört. Då dör vi." var min enda tanke.

Lyckligtvis mötte vi ingen bil och vi kommer fram till busshållplatsen utan allvarliga skador (bortsett från mitt liv som antagligen blev 2 år kortare).

Kliver på bussen. Min bror sätter sig längre bak, och hela bussen har sån otur att någon min bror känner också kliver på bussen. De börjar konversera, eller snarare, min bror börjar konversera. Några lösrykta citat:

(och kom ihåg att min bror är väldigt högljudd, pratar extrem värmlandska och har vissa talsvårigheter och kan inte uttala vissa ljud)

"Ja träffa Lasse på falåsen å feck mej en kopp kaffe"
"En får inte va bortskämd, en får ta bussen ibland å titta på schejer" (och bussen är full med vårklädda fjortisar)

Jag gjorde mitt bästa för att stänga ute hans gastande, tills jag kommer på... "JA! Jag har en mp3-spelare i ryggsäcken! YES!!!"

Sen gick jag av bussen och hade ett relativt normalt liv.

För den som undrar så har alltså min bror Asbergers, så egentligen är jag kanske elak eller nåt, men den som vill vara snäll mot honom får jättegärna byta liv med mig.

Ibland undrar jag om inte jag har fått en släng av det också (repetitiva intressen, oförmögen till social interaktion, bla bla), det vore ju trevligt i så fall, då hade man nåt å skylla på =/


Nåväl, jag har en ny lägenhet, det känns som den är flera tusen kvadratmeter stor, fast det vet man ju att det slutar kännas så den sekund man har ställt in säng, soffa, tv, skrivbord... jag undrar faktiskt redan nu hur i helvete jag ska få plats med det. =(


Jaja.

Tack å hej, leverpastej!