Tre dagar kvar

Jag börjar ett nytt jobb i en ny stad på måndag. Eller tekniskt sett gör jag inte det förräns på fredag, men man kan säga att det ungefär är så.

Hittills har jag inte lyckats klanta mig och haft sönder nånting eller behövt åka 6 mil i onödan - allt går helt enkelt precis snäppet under precis enligt planerna, och det är väl rätt bra för å vara mig. Jag är dessutom inte ett dugg nervös. Borde man inte va det?

Det största problemet hittills är att jag är så jävla sämst på att slänga saker. I stället för att göra mig av med prylar jag inte behöver längre, så skickar jag hem dem till skogen. Vad händer då? Jo, man har efter några år JÄVLIGT mycket onödiga prylar hemma i skogen. Men men, inför denna flytt har jag slängt mer saker än nånsin förr, och jag chansar på att det är lättare att slänga saker om man tjänar lite pengar samtidigt =)

Härliga föräldrar har jag också, varje gång jag säger något om mitt jobb säger min pappa att det var synd jag inte kunde hitta något här i Karlstad, och min mamma beter sig, precis som alla andra gånger jag flyttat någonstans, som om jag flyttade för alltid till en annan planet.

(På tröskeln, på väg till bilen för att åka tillbaka till Karlstad)
Mamma, förtvivlat: "När kommer du hem nästa gång??"
Jag, uttråkat: "Om några veckor, har jag ju sagt."
Mamma, förvånat: "Så sent?"
Jag: "Ja. Annars kan ju ni komma och hälsa på mig?"
Mamma, bestämt: "Nej nej nej. Det gör vi när du flyttat till en större lägenhet."
Jag: "Ok, ja det var ju kul å träffa er då, hej då"



PS. Är det nån som känner igen detta, eller är jag den enda i världen som kommer ihåg Parker Lewis? Heja 80-slash-tidigt-90-tal!