Att vara Jan

Jag såg på "Bernard och Bianca i Australien" ("The Rescuers Down Under") idag.

Souvenirerna på väggen och vykorten som dimper ner i brevlådan ibland bevisar att jag minsann också varit i Australien. Och det är tur det, för helt plötsligt känns det jättekonstigt. Det känns som jag bara drömt alltihop. En dröm som gick helt i bruna och beiga färger: det brun-beiga lilla skabbiga rummet, det gula gräset utanför, den stora bruna gyttjepylen och den jättebeiga skolan. Och där fanns en jättestor stad med jättestora snygga hus och jättelyxiga biografer och jättelyxiga restauranger och allt var snyggt och fräscht och stort och inglasat och bäst. Och så bara för några ögonblick såg man det där stora kända huset i Sydney, den stora röda stenen i öknen, några söderhavsöar, några stora berg, nåt korallrev, en bunt stränder, osv... Och så var det ett gäng jätteroliga människor med. Några få som var med hela tiden, och en hel drös som skymtar förbi och gjorde sitt lilla för att förbättra tillvaron. Och de flesta hade var sitt glas goon med apelsinjuice.


Ja, jag flummar, klockan är faktiskt 20 över 4 på morgonen, då får man det. Just nu har jag lite ångest för att jag inte gått och lagt mig för länge sen, och i morgon kommer jag sova till minst ett, och ha ångest för att jag inte gick upp tidigare.

SÅ, gott folk, är det att vara Jan.