Så lokföraren i Spanien är åtalad för 79 fall av vållande till annans död. Har man åtalat de som tyckte att det var en bra idé att köra höghastighetståg utan ordentliga säkerhetssystem på alla sträckor?
http://theconversation.com/sophisticated-system-intended-to-keep-high-speed-rail-safe-16447
Med moderna säkerhetssystem måste föraren göra ett aktivt beslut att INTE lyda säkerhetssystemet - missar föraren en varning så bromsar tåget automatiskt. Med Spaniens system måste lokföraren aktivt följa säkerhetssystemet - missar lokföraren en varning så går det som det går. Med ett sånt system är det enbart en tidsfråga innan en förares misstag blir en katastrof.
Sveriges ATC från 70-talet motsvarar ungefär det nya "state of the art" ERTMS och då är våra snabbaste tåg långsammare än det spanska och vår räls är från 1800-talet. Spanien har alltså nybygda höghastighetssträckor idag som har sämre säkerhetssystem än våra 1800-tals-järnvägar hade på 80-talet. Någon eller några i Spanien har prioriterat väldigt dåligt och det är den som borde ställas inför rätta, inte den förare som hade oturen att först ha en dålig dag på jobbet.
Tuesday, July 30, 2013
Monday, March 4, 2013
Friday, October 5, 2012
Politik #2: Det här med varmt kaffe.
"Det är inte lätt att driva ett stort företag i USA. Man blir stämd av massor av idioter på miljonbelopp för skitsaker. USA är tokigt. Hon som stämde McDonald's för att hon spillde kaffe i knät? Vilken idiot. USA är jättetokigt som tillåter sånt. Mvh Jättemånga."
Jag är ingen jurist, men...
1. USA kan mycket väl vara det land i världen där det är lättast att driva ett stort företag.
2. USA har ingen ARN, inget konsumentverk, allmänt skitsvag konsumenträtt osv. Detta varierar kraftigt mellan delstater, men i många fall är domstolar det enda vapnet konsumenter har när företag gör dåliga saker...
3. ...och det är ett väldigt trubbigt vapen. Det är en enormt stor risk att stämma ett stort företag - det stora företaget har en armé av advokater så det är bara om man har ett riktigt bra fall (eller väldigt mycket pengar) som man som missnöjd konsument kan få nån upprättelse.
4. Angående kvinnan som spillde kaffe i knät... Kaffet var (medvetet) 82-88 C varmt, vilket ger tredje gradens brännskador efter 2-7 sekunder. Detta såldes i en drive through. Det var inte första gången någon brände sig på liknande sätt - minst 700 tillfällen hade tidigare rapporterats till McDonald's. Den här kvinnan tappade alltså kaffet i knät och fick tredje gradens brännskador på 6% av kroppen och mindre brännskador på 16%. Och kom ihåg, detta var i knät. Inkl skrevet. Aj.
5. Kvinnans första vilja var att bli kompenserad för sjukhuskostnader och inkomstbortfall - $18 000. McDonald's vägrade betala mer än $800. Hon gick vidare.
6. Ja, domstolen medgav att det var delvis kvinnans fel och skadeståndet var anpassat därefter.
7. Kvinnan fick $2,7m i skadestånd... Ett belopp som inte var taget ur röven, utan motsvarade McDonald's uppskattade omsättning för 2 dagars kaffeförsäljning...
8. ...men det var bara i första instansen. Domen överklagades och i nästa instans gjorde parterna upp utanför domstolen. Det nya beloppet, okänt men mindre än $600k, täckte inte hennes vård- och advokatkostnader, och kvinnan gick i personlig konkurs. I dealen ingick även munkavle så att hon inte fick uttala sig om fallet.
9. Detta utfall är mycket vanligt - nån jury i lägsta instans utdelar mång miljonbelopp, företaget gråter och snyftar över hur synd det är om dem. I nästa instans får de beloppet dramatiskt sänkt till en struntsumma, och alltid med munkavle på målsägaren så att ingen kan säga emot när de fortsätter gråta och snyfta och glömmer nämnda det slutgitliga utfallet.
9. Och med "gråter" menar jag att de aktivt försöker aktivt få igenom förändringar i lagstiftnngen som gör det svårare att stämma dem, och med "snyftar" menar jag att de vinner folkets opinion för det genom att peka på alla mångmiljonbelopp de (i slutändan inte) måste betala.
USA kunde vara bättre på många sätt... Men att göra det svårare för folk att stämma företag vore INTE en förbättring.
Mina källor är http://en.wikipedia.org/wiki/Liebeck_v._McDonald%27s_Restaurants , en intervju med producenten av filmen Hot Coffee i The Daily Show, och något radioprogram på P1 som sändes för nåt år sen. Rätt sugiga källor men bättre än att ha hört nån kompis säga "Har ni hört om den där kvinnan som fick flera miljoner för att hon spillde kaffé i knät? De är allt tokiga, de där amerikanerna."
Jag är ingen jurist, men...
1. USA kan mycket väl vara det land i världen där det är lättast att driva ett stort företag.
2. USA har ingen ARN, inget konsumentverk, allmänt skitsvag konsumenträtt osv. Detta varierar kraftigt mellan delstater, men i många fall är domstolar det enda vapnet konsumenter har när företag gör dåliga saker...
3. ...och det är ett väldigt trubbigt vapen. Det är en enormt stor risk att stämma ett stort företag - det stora företaget har en armé av advokater så det är bara om man har ett riktigt bra fall (eller väldigt mycket pengar) som man som missnöjd konsument kan få nån upprättelse.
4. Angående kvinnan som spillde kaffe i knät... Kaffet var (medvetet) 82-88 C varmt, vilket ger tredje gradens brännskador efter 2-7 sekunder. Detta såldes i en drive through. Det var inte första gången någon brände sig på liknande sätt - minst 700 tillfällen hade tidigare rapporterats till McDonald's. Den här kvinnan tappade alltså kaffet i knät och fick tredje gradens brännskador på 6% av kroppen och mindre brännskador på 16%. Och kom ihåg, detta var i knät. Inkl skrevet. Aj.
5. Kvinnans första vilja var att bli kompenserad för sjukhuskostnader och inkomstbortfall - $18 000. McDonald's vägrade betala mer än $800. Hon gick vidare.
6. Ja, domstolen medgav att det var delvis kvinnans fel och skadeståndet var anpassat därefter.
7. Kvinnan fick $2,7m i skadestånd... Ett belopp som inte var taget ur röven, utan motsvarade McDonald's uppskattade omsättning för 2 dagars kaffeförsäljning...
8. ...men det var bara i första instansen. Domen överklagades och i nästa instans gjorde parterna upp utanför domstolen. Det nya beloppet, okänt men mindre än $600k, täckte inte hennes vård- och advokatkostnader, och kvinnan gick i personlig konkurs. I dealen ingick även munkavle så att hon inte fick uttala sig om fallet.
9. Detta utfall är mycket vanligt - nån jury i lägsta instans utdelar mång miljonbelopp, företaget gråter och snyftar över hur synd det är om dem. I nästa instans får de beloppet dramatiskt sänkt till en struntsumma, och alltid med munkavle på målsägaren så att ingen kan säga emot när de fortsätter gråta och snyfta och glömmer nämnda det slutgitliga utfallet.
9. Och med "gråter" menar jag att de aktivt försöker aktivt få igenom förändringar i lagstiftnngen som gör det svårare att stämma dem, och med "snyftar" menar jag att de vinner folkets opinion för det genom att peka på alla mångmiljonbelopp de (i slutändan inte) måste betala.
USA kunde vara bättre på många sätt... Men att göra det svårare för folk att stämma företag vore INTE en förbättring.
Mina källor är http://en.wikipedia.org/wiki/Liebeck_v._McDonald%27s_Restaurants , en intervju med producenten av filmen Hot Coffee i The Daily Show, och något radioprogram på P1 som sändes för nåt år sen. Rätt sugiga källor men bättre än att ha hört nån kompis säga "Har ni hört om den där kvinnan som fick flera miljoner för att hon spillde kaffé i knät? De är allt tokiga, de där amerikanerna."
Monday, September 10, 2012
Politik #1: Det här med företagande...
Det verkar som att det finns två uppfattningar man kan ha om företag.
Antingen så tycker man att alla företag består av kapitalistiska svin och är psykopatiska entiteter som pissar på folk, är allmänt onda och borde avskaffas så mycket som möjligt, särskilt deras VD:ar som tjänar miljardtals penningsäckar och har cylinderhattar.
Eller så är företag alldeles fantastiska påhitt som är överlägset bäst på att fördela resurser och alla problem i världen beror på att de stackars företagen är för hårt reglerade eller att marknaden inte är tillräckligt fri. "Corporations are people!"
Jag sitter ju här och tror på något mellanting, jag.
Ett företag är en virtuell entitet som givet ett antal regler och ett antal resurser, genererar så mycket pengar som möjligt till sina ägare.
Historien har visat att få saker motiverar människor mer än att skaffa sig en bättre levnadsstandard. Säkerligen har det biologiska förklaringar, men oavsett så är än så länge företag på en fri marknad det system som är bäst på att maximera intäkter.
Det kan inte vara synd om företag. Företag kan inte vara snälla. Företag kan inte vara elaka. Företag finns bara på papper: Allt vi ser av ett företag är deras branding, vilket bara är den del av företagets sätt att få oss att gilla företaget, och ge våra pengar på just det företaget istället för något annat. Att vara anställd på ett företag är ett affärsavtal som förhoppningsvis är gynnsamt för både mig och arbetsgivaren: Jag får X:- per månad och i utbyte ska jag spendera X timmar i veckan med att göra nånting särskilt.
Nu är det inte alltid sant. Företagets handlingar styrs av människor, som kan vara snälla, eller elaka. "Snällhet" är ofta en del av företagets branding (t ex, Nintendo och Google anses ofta vara snälla, vilket naturligtvis är en del av deras varumärke), men visst, företag kan fortfarande utnyttjas för "snälla" ändamål av människorna som styr dem.
Detta måste förstås bortses när staters politik utformas, reglerna (dvs lagar osv) måste utgå från det värsta hos företag - de följer reglerna som satts upp av staten till punkt och pricka för att maximera sina intäkter. Staters politik ska begränsa företags negativa egenskaper (total brist på empati) och utnyttja deras positiva (kostnadseffektivitet). Regler ska vara strikta och begränsa så att företag vårdar miljön på lämpliga sätt, förbrukar ändliga resurser på ett ansvarsfullt sätt, inte beter sig på konkurrenshämmande sätt, inte kan lura eller diskriminera sina anställda eller sina kunder, och så vidare. Samtidigt ska reglerna var utformade så att det underlättas för företag att startas och drivas på sådana sätt som, helt enkelt, gör att nya produkter och tjänster utvecklas så att människor får bättre liv och världen blir en bättre plats att leva på.
På grund av den effektivare resursanvändningen tycker jag att även skattefinansierade verksamheter, inklusive vård, skola och omsorg, generellt ska drivas privat, under mycket strikta regler. I fallet med Carema anser jag alltså att det stora problemet, rent krasst, är en otillräcklig kravspec från kommunernas sida, alternativt brist på valfrihet när man inte har möjlighet att välja vilket ålderboende man ska bo på. Enligt mitt tankesätt är det meningslöst att vara sur på Carema: Carema skäms inte, Carema ångrar inget, Carema skiter i om man är sur på dem så länge de tjänar pengar. I bästa fall kanske nån chef kanske får dåligt samvete men det är helt irrelevant. Man ska klaga på kommunerna, som inte ställt tillräckligt höga krav på hur vården ska bedrivas, eller som för att de valt en dålig vård-leverantör, eller på systemet i allmänhet som inte låter folk välja sitt ålderboende själva. Gör man detta kommer Carema vara tvungna att ändra hur verksamheten bedrivs. Att klaga på Carema enbart, är slöseri med tid.
Jag gillar ju SVT, hur går det ihop? Såhär: Det BORDE vara så (och är i viss utsträckning så) att SVT gör icke-kommersiella beslut om VAD som ska visas, och i de fall det går utan att innehållets neutralitet kompromissas, lägger sedan ut detta på privata produktionsbolag.
Så, en timme av mitt liv bortslösat, men det var mina 50 öre iaf :)
Antingen så tycker man att alla företag består av kapitalistiska svin och är psykopatiska entiteter som pissar på folk, är allmänt onda och borde avskaffas så mycket som möjligt, särskilt deras VD:ar som tjänar miljardtals penningsäckar och har cylinderhattar.
Eller så är företag alldeles fantastiska påhitt som är överlägset bäst på att fördela resurser och alla problem i världen beror på att de stackars företagen är för hårt reglerade eller att marknaden inte är tillräckligt fri. "Corporations are people!"
Jag sitter ju här och tror på något mellanting, jag.
Ett företag är en virtuell entitet som givet ett antal regler och ett antal resurser, genererar så mycket pengar som möjligt till sina ägare.
Historien har visat att få saker motiverar människor mer än att skaffa sig en bättre levnadsstandard. Säkerligen har det biologiska förklaringar, men oavsett så är än så länge företag på en fri marknad det system som är bäst på att maximera intäkter.
Det kan inte vara synd om företag. Företag kan inte vara snälla. Företag kan inte vara elaka. Företag finns bara på papper: Allt vi ser av ett företag är deras branding, vilket bara är den del av företagets sätt att få oss att gilla företaget, och ge våra pengar på just det företaget istället för något annat. Att vara anställd på ett företag är ett affärsavtal som förhoppningsvis är gynnsamt för både mig och arbetsgivaren: Jag får X:- per månad och i utbyte ska jag spendera X timmar i veckan med att göra nånting särskilt.
Nu är det inte alltid sant. Företagets handlingar styrs av människor, som kan vara snälla, eller elaka. "Snällhet" är ofta en del av företagets branding (t ex, Nintendo och Google anses ofta vara snälla, vilket naturligtvis är en del av deras varumärke), men visst, företag kan fortfarande utnyttjas för "snälla" ändamål av människorna som styr dem.
Detta måste förstås bortses när staters politik utformas, reglerna (dvs lagar osv) måste utgå från det värsta hos företag - de följer reglerna som satts upp av staten till punkt och pricka för att maximera sina intäkter. Staters politik ska begränsa företags negativa egenskaper (total brist på empati) och utnyttja deras positiva (kostnadseffektivitet). Regler ska vara strikta och begränsa så att företag vårdar miljön på lämpliga sätt, förbrukar ändliga resurser på ett ansvarsfullt sätt, inte beter sig på konkurrenshämmande sätt, inte kan lura eller diskriminera sina anställda eller sina kunder, och så vidare. Samtidigt ska reglerna var utformade så att det underlättas för företag att startas och drivas på sådana sätt som, helt enkelt, gör att nya produkter och tjänster utvecklas så att människor får bättre liv och världen blir en bättre plats att leva på.
På grund av den effektivare resursanvändningen tycker jag att även skattefinansierade verksamheter, inklusive vård, skola och omsorg, generellt ska drivas privat, under mycket strikta regler. I fallet med Carema anser jag alltså att det stora problemet, rent krasst, är en otillräcklig kravspec från kommunernas sida, alternativt brist på valfrihet när man inte har möjlighet att välja vilket ålderboende man ska bo på. Enligt mitt tankesätt är det meningslöst att vara sur på Carema: Carema skäms inte, Carema ångrar inget, Carema skiter i om man är sur på dem så länge de tjänar pengar. I bästa fall kanske nån chef kanske får dåligt samvete men det är helt irrelevant. Man ska klaga på kommunerna, som inte ställt tillräckligt höga krav på hur vården ska bedrivas, eller som för att de valt en dålig vård-leverantör, eller på systemet i allmänhet som inte låter folk välja sitt ålderboende själva. Gör man detta kommer Carema vara tvungna att ändra hur verksamheten bedrivs. Att klaga på Carema enbart, är slöseri med tid.
Jag gillar ju SVT, hur går det ihop? Såhär: Det BORDE vara så (och är i viss utsträckning så) att SVT gör icke-kommersiella beslut om VAD som ska visas, och i de fall det går utan att innehållets neutralitet kompromissas, lägger sedan ut detta på privata produktionsbolag.
Så, en timme av mitt liv bortslösat, men det var mina 50 öre iaf :)
Wednesday, April 18, 2012
Breivik
"Breivik blev mycket förnärmad när den andra omgångens rättspsykiatriker ville ta bilder av hans hjärna med en magnetkamera. "Jag har aldrig hört talas om att militanta islamister blir föremål för en sådan undersökning", har han sagt enligt Dagbladet, uppger NTB." (TT)
Breivik har faktiskt en poäng där.
Breivik har faktiskt en poäng där.
Thursday, March 15, 2012
Var är Sverker?
Året är 1999.
En gubbe börjar hyra en 22" TV och VHS för 339:- i månaden från Thorn.
Tretton år senare hyr han fortfarande samma TV för samma pris och har då betalat cirka 50 000:- totalt.
Medan programledaren i Plus lallar runt och tittar på vad man kan få för 50 000 idag, hur mycket skrutt-TV:n är värd idag, etc, sitter jag i 20 minuter och väntar på att de ska förklara på vilket sätt gubben blivit lurad av Thorn.
Icke. Inget fult avtal, inga dolda avgifter, inga misstag, han har inte trillat igenom något hål i något system. Gubben har helt enkelt börjat hyra något, och uppenbarligen inte en enda gång under 13 år inte funderat över om detta hyresavtal kanske inte längre är så himla fördelaktigt ur hans perspektiv och att det kanske vore läge att säga upp det.
Jag är för en tokstark konsumenträtt, och visst är det bra att belysa ofördelaktiga avtal (tips till SVT: L'Easy), men alltså lite eget ansvar måste man väl ändå kunna förvänta sig att folk tar? Det är liksom inte intressant att se långa inslag om hur någon gubbe är korkad i 13 år.
Nästa vecka i Plus: Nån som fortfarande betalar 50:- per minut för att ringa på sin Ericsson Hotline?
En gubbe börjar hyra en 22" TV och VHS för 339:- i månaden från Thorn.
Tretton år senare hyr han fortfarande samma TV för samma pris och har då betalat cirka 50 000:- totalt.
Medan programledaren i Plus lallar runt och tittar på vad man kan få för 50 000 idag, hur mycket skrutt-TV:n är värd idag, etc, sitter jag i 20 minuter och väntar på att de ska förklara på vilket sätt gubben blivit lurad av Thorn.
Icke. Inget fult avtal, inga dolda avgifter, inga misstag, han har inte trillat igenom något hål i något system. Gubben har helt enkelt börjat hyra något, och uppenbarligen inte en enda gång under 13 år inte funderat över om detta hyresavtal kanske inte längre är så himla fördelaktigt ur hans perspektiv och att det kanske vore läge att säga upp det.
Jag är för en tokstark konsumenträtt, och visst är det bra att belysa ofördelaktiga avtal (tips till SVT: L'Easy), men alltså lite eget ansvar måste man väl ändå kunna förvänta sig att folk tar? Det är liksom inte intressant att se långa inslag om hur någon gubbe är korkad i 13 år.
Nästa vecka i Plus: Nån som fortfarande betalar 50:- per minut för att ringa på sin Ericsson Hotline?
Thursday, February 23, 2012
TV-spel är roligt
Här är en berättelse om det mest frustrerande ögonblicket jag varit med om med en handkontroll i händerna.
Spelet är Castlevania Chronicles, en remake av ett äldre Castlevania-spel från 1993. Castlevania är traditionellt skitsvåra spel.
Banan är "klocktornet". Det är tradition bland Castlevania-spel att ha ett klocktorn, och att det är den mest frustrerande banan i spelet.
Någon som är lite bättre än mig kan man se spela igenom banan här:
Lägg märke till att man rör sig ungefär lika smidigt som ett kylskåp medan det krävs precisionshopp, fienden är över-jävla-allt, och man förlorar sådär en fjärdedel av livet varje gång man blir träffad av vad som helst. Om man inte trillar på taggar förstås, då dör man direkt. Banan avslutas av en helt hysterisk och stört svår boss. Klarar man den får man spara spelet där och behöver aldrig mer spela den här döds-banan från helvetet.
Gissa hur långt jag kommit?
Jag har kommit till bossen. Inte direkt på första försöket.
Jag har dödat bossen. Inte heller direkt på första försöket.
Här kommer det roliga:
Den lilla klockan ("TIME" längst upp på skärmen) slutar inte ticka ner under animationen som visas efter att bossen är död. Tar tiden slut så dör man, naturligtvis.
När han som spelar i Youtube-klippet där uppe har 166 sekunder kvar, fick jag game over.
Jag kan inte göra annat än att hålla med han som skrev Open letter to clocktower level in Castlevania Chronicles.
Spelet är Castlevania Chronicles, en remake av ett äldre Castlevania-spel från 1993. Castlevania är traditionellt skitsvåra spel.
Banan är "klocktornet". Det är tradition bland Castlevania-spel att ha ett klocktorn, och att det är den mest frustrerande banan i spelet.
Någon som är lite bättre än mig kan man se spela igenom banan här:
Lägg märke till att man rör sig ungefär lika smidigt som ett kylskåp medan det krävs precisionshopp, fienden är över-jävla-allt, och man förlorar sådär en fjärdedel av livet varje gång man blir träffad av vad som helst. Om man inte trillar på taggar förstås, då dör man direkt. Banan avslutas av en helt hysterisk och stört svår boss. Klarar man den får man spara spelet där och behöver aldrig mer spela den här döds-banan från helvetet.
Gissa hur långt jag kommit?
Jag har kommit till bossen. Inte direkt på första försöket.
Jag har dödat bossen. Inte heller direkt på första försöket.
Här kommer det roliga:
Den lilla klockan ("TIME" längst upp på skärmen) slutar inte ticka ner under animationen som visas efter att bossen är död. Tar tiden slut så dör man, naturligtvis.
När han som spelar i Youtube-klippet där uppe har 166 sekunder kvar, fick jag game over.
Jag kan inte göra annat än att hålla med han som skrev Open letter to clocktower level in Castlevania Chronicles.
Subscribe to:
Posts (Atom)
